Kungliga Biblioteket (KB) har ett viktigt uppdrag: att vara Sveriges nationalbibliotek. Det innebär bland annat att samla ihop allt som trycks i Sverige. Många som jobbar där gör fantastiska insatser.
Men det finns en uppenbar lucka i deras uppdrag: internet. Hur ska man göra med internet-sidor? Ska de också samlas in och bevaras för eftervärlden? Ett tag gjorde man det. Det är en sida av myntet, som vi ska se.
I dagarna har KB fått kritik från blivit uppmärksammade av de två största aftontidningarna, Expressen och Aftonbladet. I serien Samlandets vånda skrev Per Wirtén under rubriken In i dimman om projektet Digidaily som KB driver, och som går ut på att digitalisera svenska dagstidningar. Det låter väl bra? Så här skriver Wirtén:
Med pengar från EU, i samarbete med Riksarkivet och med lite extra sponsorpengar från mediakoncernen Schibsted har de, på eget initiativ, digitaliserat hela Aftonbladets och Svenska Dagbladets utgivning fram till 2010. Utländska experter är lyriska. Kvaliteten är i världsklass och kostnaderna rekordlåga.
Svenska kultur- och forskningspolitiker borde åka på europaturné med Digidaily, men ingen verkar särskilt engagerad. I stället för succé ligger projektet i limbo. De har tre miljoner tidningssidor klara. Men ingen kan läsa dem. Digidaily avslöjar digitaliseringspolitikens frånvaro.
De har inte haft pengar att ta fram ett så kallat gränssnitt, den programvara som gör att man enkelt kan läsa och göra snabba sökningar på sin datorskärm. Deras mål är att få fram ett till nästa sommar. Men för att helt säkert undvika bråk om upphovsrätten kommer bara tidningar före 1863 göras tillgängliga.
Några dagar senare skriver Aftonbladets Oisín Cantwell en artikel med rubriken Sveriges upphovsrätt – ibland är den helt fel. Han tar också exemplet Digidaily:
Cirka 1,5 miljoner sidor har scannats in, men tidningen kommer dessvärre bara att vara sökbar från grundandet 1830 fram till och med 1863, året då Alfred Nobel för övrigt uppfann dynamiten.
Orsaken: Ett verk är skyddat i 70 år efter upphovsmannens död. Och strängt taget vilket trams som helst kan utgöra ett sådant.
Säg att någon vid tio års ålder på 1800-talet fick en teckning införd i Aftonbladet och sedan kämpade vidare tills hen avled vid 90.
80 år hade då förflutit sedan publiceringen. Lägg till 70 upphovsrättsliga år och vi får 150. Så långt tillbaka i tiden måste vi gå för att någon slug advokat inte ska börja tjafsa.
Det är med denna matematik jurister har kommit fram till att Aftonbladet efter 1863 inte görs tillgänglig.
Det är verkligen glädjande att svensk mainstream-media börjar ta upp den här grejen. Själv har jag argumenterat tillsammans med flera andra på Digidailys blogg. De ställde nämligen frågan öppet om hur allmänheten såg på det här med tillgängliggörandet. Och de fick svar… Övervägande antalet personer – nej, stryk det – alla som skrev på deras blogg tyckte att de gott kunde tillgängliggöra saker längre fram i tiden. Digidaily skrev då ett blogginlägg där de förklarade att de visserligen efterlyst åsikter, men att de inte tänkt lyssna på dem. De hade ju rätt! (Läs gärna kommentarerna också för ett exempel på ”skygglappar på!”)
Här kommer frågan om internet tillbaka, för Digidaily har alltså fått massor av pengar för att genomföra ett projekt, nämligen att digitalisera dagstidningar. När KB såg den projektbeskrivningen lade de pengarna på scanningsutrustning, löner och mjukvara för att tolka texterna så att de skulle bli läsbara. De hävdar nu att de inte har fått några pengar för att tillgängliggöra materialet (ett gränssnitt kommer 2014, sägs det). Men det ligger i deras tolkning av projektbeskrivningen. Man kan också se det så här: de har fått massor av pengar för att skjutsa sin sambo till jobbet och då köpt en bil för pengarna. När sambon sedan kommer ut till bilen startar inte bilen eftersom de inte köpt någon bensin, trots att det är en förutsättning för att bilen ska fungera. Om KB hade haft fokuset att tidningarna skulle digitaliseras på riktigt, då hade man lagt en del av pengarna på gränssnittet.
Hela processen ska vara med för att det ska kallas för digitalisering. (Klicka för större bild.)
Alternativt hade man kunnat vända sig till någon som redan har tillgängliggjort en massa upphovsrättsligt fritt material på internet under 20 år och fått hjälp med gränssnittet. Men det har inte varit aktuellt. På KB har man nämligen valt att bortse från alla som inte kan ta sig till KB. Internet ses där som ett problem, inte som ett verktyg. (”Och bilen gör sig ju bra i garaget.”)
Inom Wikimedia Sverige har vi arbetat tillsammans med många företrädare för arkiv, bibliotek och museer (vanligen förkortat ABM) eftersom vi har så många gemensamma mål. Vi har givetvis träffat KB, och de är både trevliga och hjälpsamma, men de får aldrig den där ordern uppifrån att göra material tillgängligt. Är det en pengafråga? Är det en upphovsrättsfråga?
Låt oss titta lite på grannarna i väst. I Norge har man ett Nasjonalbibliotek som har gjort en spännande resa. De har kastat om verksamheten. I en presentation under konferensen Digikult (som Wikimedia Sverige var med och anordnade) rapporterade Svein Arne Brygfjeld från deras projekt Bokhylla.no. I korthet går det ut på att Nasjonalbiblioteket gjorde en gigantisk överenskommelse med fackföreningarna för författare, etc, så att de skulle kunna ge ut böckerna på nätet, även för material som fortfarande skyddas av upphovsrätten. Just nu har de 128112 böcker och 100306 tidningar i fulltext (varav en del bara är läsbara inom Norges gränser). Och de har massor av besökare som gillar tjänsten.
Drömmen för många är att KB lyckas sluta samma sorts avtal. Tänk att kunna bläddra i i stort sett samtliga svenska böcker på nätet! Men kommer det att ske?
Mitt tips: håll inte andan. Om det dröjer ända till 2014 innan man börjar köpa bensin till bilen, då kan det dröja tills Povel Ramels verk hamnat i den kulturella allmänningen innan vi får se samma sorts projekt här. Tills dess kommer KB att bli ifrånsprungna av de flesta andra länders nationalbibliotek, för att inte tala om många svenska ABM-institutioner.
Så vad borde KB (och andra ABM-institutioner) göra? Här är ett enkelt recept:
1. Börja med allmänheten. Var finns de någonstans? Vad vill de ha?
2. Finns det något sätt ni kan ge dem det? Om man använder internet slipper man mycket återkommande hantering av samma material.
3. Vad finns det för juridiska möjligheter? Om problemet är upphovsrättslagen, lobba uppåt så att det går att göra någonting. Det här kommer troligen aldrig att bli en valfråga, så därför är det upp till dem som jobbar med området att berätta för lagstiftarna vad som behövs. Tänk då på nummer 1 ovan: allmänheten.
4. Prata med andra som redan gör det ni funderar på att göra. Vad är deras råd? Riksantikvarieämbetet, Livrustkammaren och Regionarkivet är tre förslag att börja med. Vad skriver de? Vad har de för praxis?
5. Titta inte enbart på avtalslicensfrågan som lärdom från Bokhylla.no. De flyttade ganska många av sina personalresurser till att jobba med internet eftersom det är där allmänheten befinner sig idag. Allt annat är att elda för kråkorna.
6. Läs Kulturskatter på nätet. Det är en trevlig skrift från Wikimedia Sverige där vi har samlat alla råd och tankar från våra möten med ABM-sektorn. Den bygger helt och hållet på uppphovsrättslagen. Den finns också i tryckt form. Dessutom: vi har gått igenom den gång på gång, men det kan ändå hända att vi begått något fel. Och om det finns några fel i den, så rättar vi dem gärna! Det är nämligen så man lär sig. Och därför blir det sista rådet att…
7. Testa. Se vad som händer. Det får myndigheter också göra! I alla fall om man är mån om att vara aktuell även i framtiden.
[17 juni: rättar påstående om att KB blivit kritiserade av kvällstidningarna. Den beskrivningen var lite hård. Alla poänger kvarstår dock.]
_-_Medelhavsmuseet_-_MM_1986_1.JPG)
.jpg)
