Anette Holmqvist av Seija Eriksson, cc-by-sa 3.0
[Nedanstående är ett gästinlägg på Wikimedia Sveriges blogg. Författaren heter Anette Holmqvist. Hon är ansvarig för Skolverkets webbplats Kolla källan, skolbibliotekarie sedan ett tjugotal år, expert på källkritik på internet, redaktör för Länkskafferiet och just nu reser hon Sverige runt tillsammans med Mathias Klang (från Creative Commons) och Kristina Alexanderson (se det förra gästinlägget) för att föreläsa om Upphovsrätt och källkritik på internet (hennes del finns här). Eftersom företrädare för Skolverket inte brukar blogga är det här en sällsynt ära.]
En ny rapport från Skolverket visar att närmare 80 procent av högstadieeleverna och 90 procent av gymnasieeleverna i skolan har fått lära sig att vara kritiska mot den information de hittar på internet. Enkätmaterialet berättar inte huruvida läraren endast manat till viss försiktighet på nätet, eller om det är så att eleverna fått regelrätt undervisning i källkritik. För att ta reda på detta krävs en annan undersökning och en djupare analys, något som vi inte har planerat för i nuläget.
Det är i alla fall positivt om allt fler elever (och vuxna) får lära sig att inte förbehållslöst tro på allt som sägs och skrivs, utan tänker efter en stund innan information sprids och används.
När jag för tio år sedan började arbeta med Kolla källan, var begreppet källkritik tämligen exklusivt, ett hjälpmedel för forskare inom historie- och samhällsvetenskap och ett nödvändigt förhållningssätt hos den seriöse journalisten eller för den noggranne släktforskaren. Inom skolans värld sågs källkritik som ett sätt att ta reda på om fakta var ”sanna” eller ”falska”. Jag har under åren och under arbetet med Kolla källan velat ge begreppet en bredare och mer vardaglig definition. Det behövs källkritisk kompetens eller åtminstone ett kritiskt ifrågasättande för att hantera all slags information vi möter i det moderna, digitalt orienterade samhället: rykten på stan, utsagor på nätet, mail, hoax och kedjebrev, inlägg och kommentarer i bloggar, twitterflöden, löpsedlar, tidningsartiklar, Wikipedia-artiklar, inslag i nyheterna, larmrapporter, reklambudskap, bilder och så vidare i all oändlighet. Fastän vi bara befinner oss i internets barndom finns helt plötsligt en mångfald källor av olika karaktär. Genombrottet för sociala medier och användarskapade uppslagsverk som exempelvis Wikipedia har inte direkt förenklat bilden eller gjort lärares uppgift att undervisa i källkritik enklare. Eller?
Kristina Alexanderson på Enskilda gymnasiet i Stockholm vände på steken och provade det som jag kallar ”omvänd källkritik”. Istället för att ”bara” låta elever läsa och kritiskt granska andras texter, fick de själva bygga upp en blogg utifrån källkritiska kriterier. Eleverna fick ställa frågor som: ”Hur gör jag mina egna texter trovärdiga?” ”Hur gör vi för att få vår egen blogg att hålla för en källkritisk granskning?” ”Hur skriver vi en källförteckning, en länklista?” I arbetet med bloggen fick eleverna självständigt välja sina källor, det fanns till exempel inga förbud mot att använda Wikipedia. Däremot fördes en diskussion om Wikipedia, eleverna fick närstudera vissa artiklar och göra jämförelser mellan svenska Wikipedia och engelska Wikipedia. En ytterligare möjlighet till praktisk källkritik och skrivträning hade varit att låta eleverna skriva egna artiklar i Wikipedia eller i något uppslagsverk som bygger på liknande teknik.
Ett annat exempel är Stefan Jönsson från Älmhult. Han gjorde en lärarfilm om Wikipedia där han, passande nog, utgick från artikeln om IKEA. Filmen har några år på nacken, men ger ändå ett pedagogiskt exempel på hur du kan arbeta med Wikipedia under lektioner i källkritik. I Älmhult är IKEA något mycket närliggande, kanske det mest kända orten har att bjuda på. Det leder mig in på de tankar jag har kring förkunskaper och deras betydelse. Det behöver inte betyda att du måste lära dig en massa faktauppgifter utantill, men om du har vissa förkunskaper i ett ämne har du helt andra förutsättningar att kritiskt bedöma en informationskälla.
Med förkunskaper hittar du lättare de eventuella svagheter som finns ett resonemang, du finner lättare de insmugna felen i artikeln och du ser genast vad som är tokigt i bilden på den felkonstruerade likströmsmotorn. Sedan räcker det naturligtvis inte med förkunskaper, du måste också förstå mediernas dramaturgi, att allt som sägs i en intervju kommer inte med i tv-nyheterna och att skribenten kan ha en dold agenda.
Diskussionen om Wikipedia och liknande tjänster handlar ofta om auktoritetstro kontra de mångas makt att skapa kunskap tillsammans. Men är det verkligen så att vi kan betrakta ett uppslagsverk som en förstahandskälla? När allmänheten får tillgång att redigera ett uppslagsverk på nätet, är det kanske snarare ett spritt redaktörskap som vi skall diskutera. Jag är inte själv den primära källan när jag påstår att Eiffeltornet är så och så högt, det är inte jag personligen som har mätt Eiffeltornet eller med diverse utrustning tagit reda på och dokumenterat att Suezkanalen ”klarar fartyg med upp till 16 meters djupgående.” Det har jag troligtvis läst någon annanstans. Wikipedia utser inte allmänheten till experter, utan snarare till redaktörer i arbetet att med att ställa samman en gratis uppslagsbok på nätet. Redaktörer är personer som ställer samma fakta som andra tagit reda på. Experterna finns där ändå i bakgrunden, till exempel forskarna som tar fram de fakta och siffror vi baserar våra kunskaper på.
Om man vill så kan man använda Wikipedia som ytterligare ett verktyg för omvänd källkritik, enligt Kristina Alexandersons modell. Men det lämnar jag till lärares och skolbibliotekaries kreativa omdöme att avgöra.
[Uppdatering: Mycket lätt puts 16.58 den 14 april.]
