Om utvärdering av encyklopedier

Med vissa mellanrum publiceras undersökningar om Wikipedia är bra eller inte, där man jämför den fria encyklopedin på nätet med dess traditionella kusiner, som Encyclopædia Britannica, Brockhaus eller Nationalencyklopedin. De mest kända undersökningarna kom 2005/2006, när Wikipedia inte var hälften så stor som idag, men citeras fortfarande som om de vore aktuella sanningar.

Men jämförelserna haltar. Det som jämförs är färdiga artiklar, som om det gällde ett val mellan Aftonbladet eller Expressen (som i den klassiska sketchen). Jämförelsen kan vara intressant i sig, men den avgör inte frågan vilket uppslagsverk man kommer att använda.

En utvikning om ångmaskiner

Som en inledande utvikning ska jag nu göra den halsbrytande jämförelsen mellan ett uppslagsverk och en ångmaskin. Båda består nämligen av många delar.

Ångmaskiner kan användas till mycket, till exempel att driva fram järnvägståg och fartyg, att alstra elektrisk ström i ett kraftverk eller för att driva maskinerna i en fabrik. Jag nöjer mig med att ta ångloket som exempel.

Ett ånglok har många delar
I ett lokomotiv eldar man med ved eller kol för att hetta upp vatten tills det kokar och bildar ånga av ett visst tryck. Ångan leds in i en cylinder, där trycket får en kolv att röra sig. Vid den fram- och återgående kolven är en vevstake fäst, som får ett hjul att gå runt och sätter loket och hela tåget i rörelse. Här omvandlas alltså kemiskt bunden energi i bränslet till hetta, som omvandlas till ett ångtryck, som omvandlas till en linjär rörelse i kolven, som omvandlas till en cirkulär rörelse i hjulet, för att genom kontakten med rälsen åter omvandlas till en linjär rörelse. Det är fem energiomvandlingar efter varandra.

Hur vet man då om ett ånglok är bra eller dåligt, om det är bättre eller sämre än ett annat ånglok? Man kan försöka beräkna effektiviteten av varje omvandling för sig och summera (eller rättare sagt, multiplicera) dem med varandra för att få ett mått på helheten. Man riskerar då att bli teknologie doktor på köpet. Man kan studera någon viss detalj i händelsekedjan, till exempel ångtrycket eller cylinderns diameter, men risken är stor att de inte säger så mycket om helheten.

The Rocket
Det första välkända provet där ånglok jämfördes mot varandra ägde rum i oktober 1829 på järnvägen Liverpool-Manchester i England. Det var en tävling, numera känd som the Rainhill trials, där olika konstruktörer fick i uppgift att transportera en viss mängd gods längs en given bana, på kortast möjliga tid och med minsta möjliga bränsleåtgång. Vinnaren blev Stephensons lokomotiv ”Rocket” (bilden här intill), medan svensken John Ericsson, vars lokomotiv ”Novelty” var en god konstruktion och tävlingens favorit, förlorade genom ett missöde när ett rör till ångpannan sprack läck.

Den här sortens test är vanliga inom teknisk utveckling. De kallas ”black box”, eftersom man betraktar det komplicerade tekniska systemet som en svart låda med okänt innehåll. Man bryr sig inte om systemets inre detaljer, som cylinderns diameter eller ångans tryck, utan jämför under testet bara de yttre faktorerna: Hur mycket bränsle matas in och hur mycket dragkraft kommer ut. Vinnaren blir den som lyckas bäst med uppgiften som helhet. En överlägsen konstruktion i inre detaljer är inte till någon hjälp, om en olycka sätter käppar i hjulet.

Helt avgörande vid black box-testning är att bestämma vad som ingår i den svarta lådan, alltså var gränsen ska dras för de parametrar man studerar och dem man låter bli att studera. Man kan ju ha världens bästa lokomotiv, men glömma att röja snö på järnvägen så att alla tåg blir försenade och ingen vill åka med dem. Då kommer järnvägsföretaget som helhet att gå med förlust. Samma sak om man har obekväma vagnar eller en tidtabell som inte passar resenärerna. Ett ånglok för stenkol kanske är lönsamt i England. Men i Sverige, som måste importera stenkol men har gott om skog, kanske ett vedeldat lok passar bättre. Vid utvärderingen måste man först bestämma vilken helhet man vill studera, vilket problem man försöker att lösa.

Åter till uppslagsverken

Låt oss nu återvända till encyklopedierna. En encyklopedisk artikel existerar inte för sig själv, utan ingår i ett större system där någon har skrivit artikeln och någon har hittat den och läst den för att vinna kunskap. Mellan dessa ändpunkter ligger en lång kedja av många omvandlingar.

Redaktören för ett traditionellt uppslagsverk måste göra upp en plan för hur stort (hur många band) verket ska bli och vilka artiklar som ska finnas med. Man kan inte skriva ”Bayern, se Tyskland” i första bandet och sedan glömma bort att skriva artikeln om Tyskland när man kommer till bokstaven T. När planen är klar värvas kunniga personer, vanligen yngre akademiker, att skriva artiklarna om de ämnen som ska in i det kommande bandet. Inkomna artiklar redigeras språkligt och trycks. Sedan fortsätter man med nästa band tills alfabetet tar slut.

Under tiden annonseras och säljs det kommande verket. Köparna får genom subskription ett band i taget, allt eftersom de blir färdiga. Den nyfikne köparen kan läsa allt om Bayern, men måste kanske vänta några år med att läsa om Tyskland. Samtidigt som verket blir fullständigare genom nya band, föråldras uppgifterna i de första banden. Det man blir nyfiken på står inte alltid i uppslagsverket, ibland för att det har hänt senare än artiklarna skrevs, ibland för att ämnet aldrig ingick i planen. Skaffar man sig flera uppslagsverk, måste man slå i flera av dem innan man hittar det man söker.

Hur gör man då ett ”black box”-test av uppslagsverk? Hur prövar man helheten, encyklopedin i sitt sammanhang, och inte bara en enskild artikel i taget? Man måste utgå från en vardaglig situation, där man blir nyfiken på något. Det kan vara en nyhetshändelse, kanske en revolt i Libyen. Vad är egentligen landets politiska bakgrund? Hur lär jag mig något om det? Vad kostar det, vilken tid tar det, får jag svar på mina frågor och är svaren korrekta?

Om man använder bibliotekets uppslagsverk, måste man vänta tills biblioteket öppnar. Om man har verket hemma i bokhyllan eller på CDROM, måste man ta sig hem. Att ha uppslagsverket på nätet betyder att man kan nå det från närmaste dator eller en avancerad mobiltelefon. Har man ett abonnemang och lösenord, så kan man själv läsa och lära sig, men inte skicka länken vidare till kompisar som inte har samma abonnemang. Vill man kunna dela med sig av sina kunskapsfynd, är det en stor fördel om uppslagsverket är fritt tillgängligt för alla.

Det troligaste scenariot idag är att den nyfikne gör en webbsökning hos Google, Bing eller Yahoo. Man söker inte längre ”i uppslagsverk”, utan ”på nätet”, i hoppet att hitta någon sorts information där ute. Det beror inte på att webbsidor skrivna av vem som helst alltid är bra, utan på att sökningen är så snabb och enkel. Kanske finns det någon tidning som nyligen har skrivit om ämnet. Kanske finns det någon privatperson som har bloggat om det. Man kanske får napp, kanske inte. Även om man senare beger sig till biblioteket, så förlorar man bara några sekunder på att googla först.

Och det är detta scenario, webbsökningen, som är den rätta svarta lådan, när vi vill avgränsa vad kunskapssökning innebär i början av det 21:a århundradet. Givet att nyfikna människor går till Google, hur stoppar vi in vår kunskap i sökmotorns träfflista?

Den som har försökt ringa Google och tipsa dem om bra webbsidor, vet att det är lönlöst. Att skapa webbsidor som lyckas hamna högt i sökmotorernas träfflistor är en svår konst, som reklamfolk önskar att de behärskade. Men den som har ett specialintresse vet att det går. Om ingen annan på nätet skriver om ånglok från Motala Verkstad, så kan man bli den som bäst fyller en smal nisch på kunskapsmarknaden.

Wikipedia är ett konglomerat av sådana specialintressen. Den som vill skriva om ånglok från Motala Verkstad behöver inte starta en egen sajt, utan kan bidra till den fria encyklopedin. Förutsättningen är att man vill skriva sakligt och neutralt, utan lön, och att man vill nöja sig med att alla andra får återanvända text och bilder. Man finner då att Baltzar von Platen och staden Motala redan har utförliga artiklar, så man behöver inte göra hela jobbet själv.

Det här är Wikipedias förutsättningar, reglerna för det spel som Wikipedia försöker vinna. Att bli ett lönsamt förlag eller att visa en lista över vilka professorer som har medverkat, har inte stått på dagordningen. Wikipedia försöker så långt det går att efterlikna en encyklopedi, men det är webben och dess sökmotorer som utgör inramningen.

Om man nu plockar en artikel ur Encyclopædia Britannica och jämför den med samma ämne i Wikipedia, så är det förstås intressant att utvärdera hur de jämför sig. Men i en vardaglig situation är det ingen som ställs inför det valet. Folk går först till Google och där får man bara träff i öppet tillgängliga webbsidor. I detta vardagliga ”black box”-test konkurrerar Wikipedia mot bloggar, dagstidningar, företagspresentationer, specialintresserade privatpersoner och lobbygrupper. Och förtroendet för Wikipedia ökar stadigt. Oftare än sina konkurrenter lyckas Wikipedia att servera saklig, neutral och relevant kunskap på bråkdelen av en sekund.

Det är ett faktum att den nyfikna och kunskapshungriga allmänheten år 2011 i första hand vänder sig till söktjänster som Google och varken till bokhyllan eller sajter med abonnemangsavtal. Därför står den utslagsgivande tävlingen mellan Wikipedia och andra webbsajter, inte mellan Wikipedia och andra encyklopedier. Vill man avråda från Wikipedia till förmån för andra uppslagsverk, som några kritiker tycks ha för avsikt, måste man endera avråda från Google eller bygga en bättre webbsajt än Wikipedia. Försök gärna med det. En mer realistisk plan är kanske att granska Wikipedia och föreslå sätt att göra den fria encyklopedin ännu bättre.

5 reaktioner på ”Om utvärdering av encyklopedier

  1. Du tycker alltså att man ska jämföra wikipedia med en google-sökning och olika random webbsidor, istället för att jämföra det med ett riktigt uppslagsverk. Låter lite som mindervärdeskomplex. Jag tror att alla inser att wikipedia är 100 gånger bättre än google, så det är egentligen ingen fråga att lägga för mycket tankekraft på. Det roliga är ju att wikipedia har blivit så stort och omfattande att det kan jämföras även med de stora uppslagsverken. Ofta (inte alltid) är Wikipedia till och med bättre än dem.

    1. Jag tror att det Lars menar är att jämförelser med andra uppslagsverk bara är en dimension på det här och att de flesta missar de andra dimensionerna. En vän skrev för ett kort tag sedan en liknande kommentar på en mailinglista: allt fler barn och ungdomar har aldrig slagit upp något i ett traditionellt uppslagsverk, eftersom allt färre skolor har skolbibliotek, och då blir jämförelsen mellan Wikipedia och Encyclopaedia Britannica alltmer haltande. På samma sätt som det är lite överkurs att jämföra Henning Mankell med Marcus Aurelius. Inga jämförelser i övrigt.

    2. Jag är egentligen nöjd med att ha fått skriva en text om encyklopedier och ånglok, två av mina favoritämnen. Texten är nedkortad och hade nog kunnat växa ut till en hel roman. Nedkortningen är inte perfekt, en del saker hänger inte ihop som de borde, men det viktigaste fick jag med. Anledningen till att jag skrev den nu, och inte 2006 när de här publicerade jämförelserna var rykande aktuella, var att jag försökte diskutera Wikipedia med några som utbildar lärare. Och jag blev till min häpnad bemött som om jag vore en säljare från NE: ställ dig sist i kön av produktsäljare, vi ska inte köpa något. Det betyder att somliga betraktar Wikipedia som ett uppslagsverk som man väljer eller väljer bort, ungefär som om man väljer att köpa Stora Focus eller Bonniers Lexikon, men inte båda. Min poäng är att man aldrig ställs inför det valet. Folk flest går nämligen inte till försäljaren, utan till Google. Och Google väljer bland webbsidor. Det är där som valet sker. Och Wikipedia vinner det valet genom att vara den bästa webbsajten, inte genom att vara den bästa encyklopedin. Så ser åtminstone jag på saken. Och då får ju lärare lite svårt att ”välja bort” Wikipedia för sina skolbarn. I stället borde lärarna utbildas i hur Wikipedia fungerar, men det tyckte lärarutbildarna var onödigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s