Upphovsrättens roll som deplacement

Deplacement är den volym av en vätska som trängs undan av en nedsänkt kropp, till exempel ett fartyg i vatten. Man kan mäta storleken av mindre föremål (till exempel fötterna) genom att sänka ner dem i en full balja och mäta hur mycket vatten som rinner över kanten. Arkimedes princip förklarar att vikten av ett flytande fartyg är lika med vikten av deplacementet. På Arkimedes tid var det förmodligen en omvälvande tanke att man kunde resonera om och även mäta inte bara det man ser, det nedsänkta föremålet, utan också det som saknas, det undanträngda vattnet.

Upphovsrätten, som ger författaren ensamrätt att besluta över utgivning, kopiering och återanvändning, gäller som bekant i författarens hela livstid och därefter i ytterligare 70 hela år. Det är därför som August Strindbergs (1849-1912) böcker är fria att kopiera, medan Astrid Lindgrens (1907-2002) böcker skyddas av upphovsrätt till och med den 31 december år 2072. Om nu inte lagen ändras dessförinnan. För det har skett förr. Den nuvarande 70-åriga skyddstiden infördes 1 januari 1996. Tidigare var skyddet bara 50 år. Ändringen motiverades av att man ville ha ett enhetligt system inom EU och Tyskland hade redan ett 70-årigt skydd.

Som skäl för att skyddet ska räcka så länge efter dödsåret brukar anges att författarens barn, som kanske inte har något stort arv att påräkna eftersom en del författare och konstnärer lever fattigt, ska få sin levnad tryggad. Även om jag önskar Astrid Lindgrens barn det bästa här i världen, har jag svårt att tro att de skulle lida nöd om skyddstiden vore 30 år i stället för 70. Just Astrid Lindgrens böcker säljs förmodligen fortfarande år 2072, så en lagändring för kortare skyddstid skulle åtminstone få konsekvenser i hennes fall. Men majoriteten av alla gamla författare säljs däremot inte alls, så deras arvingar har ingenting att vinna eller förlora på ändringar i skyddstidens längd. Med dagens goda statistik borde vi kunna räkna ut exakt hur många gamla författarskap som inbringar något, och hur stor den samlade förlusten för arvingarna skulle bli om skyddstiden kortades med 10 år, 20 år eller 40 år. Är de gamla argumenten för den långa skyddstiden verkligen ekonomiskt hållbara, om man räknar på det? Sverige och andra civiliserade länder har ju ändå ett socialförsäkringssystem som tar hand om de nödlidande.

Vid skyddstidens förlängning på 1990-talet diskuterades den enbart som en förbättring. Skyddet stärktes, och det lät ju bra. Vad man misslyckades att se var deplacementet: Vad händer med de verk som inte längre är skyddade? De får ju kopieras fritt och kan alltså ges ut som klassiker av vem som helst utan att fråga om lov och utan att betala royalties till rättighetsinnehavarna.

Idag är det uppenbart att verk, som får kopieras och återanvändas fritt, har en stor användning på nätet. Det gäller inte bara Wikipedia, som har skrivits av entusiaster under en fri licens, utan även lagtexter som aldrig har omfattats av upphovsrätt och äldre verk där upphovsrätten har löpt ut. Artiklar ur den ålderstigna Nordisk familjebok kan lagligen kopieras och återanvändas i Wikipedia, även om man förstås behöver omarbeta språket och uppdatera vissa faktauppgifter. Men alla uppslagsverk från 1940-50-60-70-talet skyddas fortfarande av upphovsrätt och kan alltså inte kopieras fritt på nätet. Vem tjänar på det? Ja, inte författarna och deras arvingar i alla fall, för det sker ju ingen nytryckning och försäljning av äldre uppslagsverk. Det klassiska argumentet för skyddstidens längd gäller alltså inte alls!

Jag kan i min fantasi bara se en funktion som den långa skyddstiden har, nämligen att pressa undan äldre verk från marknaden, så att förlagen ostört kan sälja sina nya produkter. Det är inte Astrid Lindgrens arvingar som tjänar mest på att hennes böcker fortfarande är skyddade år 2042, 2052 och 2062, utan det är yngre barnboksförfattare och deras förläggare som slipper den jobbiga konkurrensen från fri tillgång till de klassiska böckerna om Pippi och Emil.

Detta blir extra tydligt om vi ser på grammofon- och filmbranschen, där nya titlar har en mycket kort ekonomisk livstid. En film går upp på biograferna, kommer sedan som hyrfilm, köpfilm och visas på TV inom loppet av några få år. Därefter räknas de till klassikerna och finns i många fall inte alls att köpa. Filmbolagen kunde ladda upp dem till Youtube, men väljer i stället att hålla dem borta från tittarna. Vem tjänar på det? Bara de, som vill att vi ska ha ett begränsat utbud att se på, ett begränsat utbud som vi tvingas att betala för. Det är inte arvingarna, det är förlagen.

3 reaktioner på ”Upphovsrättens roll som deplacement

  1. Jag har gått i ungefär de här tankarna ett tag, men det här var fint formulerat! Tack så mycket!

  2. Hej!

    Jag håller helt och hållet med om att den viktigaste funktionen med lång upphovsrätt är undanträngningseffekten. Däremot menar jag att det inte bara är förlag som vinner på lagen, utan även aktiva författare som skriver nya böcker. Även de måste väl tjäna på en mindre konkurrens från fri utgivning av äldre verk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s