Media uppmärksammar problemet med Digidaily

Kungliga Biblioteket (KB) har ett viktigt uppdrag: att vara Sveriges nationalbibliotek. Det innebär bland annat att samla ihop allt som trycks i Sverige. Många som jobbar där gör fantastiska insatser.

Men det finns en uppenbar lucka i deras uppdrag: internet. Hur ska man göra med internet-sidor? Ska de också samlas in och bevaras för eftervärlden? Ett tag gjorde man det. Det är en sida av myntet, som vi ska se.

I dagarna har KB fått kritik från blivit uppmärksammade av de två största aftontidningarna, Expressen och Aftonbladet. I serien Samlandets vånda skrev Per Wirtén under rubriken In i dimman om projektet Digidaily som KB driver, och som går ut på att digitalisera svenska dagstidningar. Det låter väl bra? Så här skriver Wirtén:

Med pengar från EU, i samarbete med Riksarkivet och med lite extra sponsorpengar från mediakoncernen Schibsted har de, på eget initiativ, digitaliserat hela Aftonbladets och Svenska Dagbladets utgivning fram till 2010. Utländska experter är lyriska. Kvaliteten är i världsklass och kostnaderna rekordlåga.

Svenska kultur- och forskningspolitiker borde åka på europaturné med Digidaily, men ingen verkar särskilt engagerad. I stället för succé ligger projektet i limbo. De har tre miljoner tidningssidor klara. Men ingen kan läsa dem. Digidaily avslöjar digitaliseringspolitikens frånvaro.

De har inte haft pengar att ta fram ett så kallat gränssnitt, den programvara som gör att man enkelt kan läsa och göra snabba sökningar på sin datorskärm. Deras mål är att få fram ett till nästa sommar. Men för att helt säkert undvika bråk om upphovsrätten kommer bara tidningar före 1863 göras tillgängliga.

Några dagar senare skriver Aftonbladets Oisín Cantwell en artikel med rubriken Sveriges upphovsrätt – ibland är den helt fel. Han tar också exemplet Digidaily:

Cirka 1,5 miljoner sidor har scannats in, men tidningen kommer dessvärre bara att vara sökbar från grundandet 1830 fram till och med 1863, året då Alfred Nobel för övrigt uppfann dynamiten.

Orsaken: Ett verk är skyddat i 70 år efter upphovsmannens död. Och strängt taget vilket trams som helst kan utgöra ett sådant.

Säg att någon vid tio års ålder på 1800-talet fick en teckning införd i Aftonbladet och sedan kämpade vidare tills hen avled vid 90.

80 år hade då förflutit sedan publiceringen. Lägg till 70 upphovsrättsliga år och vi får 150. Så långt tillbaka i tiden måste vi gå för att någon slug advokat inte ska börja tjafsa.

Det är med denna matematik jurister har kommit fram till att Aftonbladet efter 1863 inte görs tillgänglig.

Det är verkligen glädjande att svensk mainstream-media börjar ta upp den här grejen. Själv har jag argumenterat tillsammans med flera andra på Digidailys blogg. De ställde nämligen frågan öppet om hur allmänheten såg på det här med tillgängliggörandet. Och de fick svar… Övervägande antalet personer – nej, stryk det – alla som skrev på deras blogg tyckte att de gott kunde tillgängliggöra saker längre fram i tiden. Digidaily skrev då ett blogginlägg där de förklarade att de visserligen efterlyst åsikter, men att de inte tänkt lyssna på dem. De hade ju rätt! (Läs gärna kommentarerna också för ett exempel på ”skygglappar på!”)

Här kommer frågan om internet tillbaka, för Digidaily har alltså fått massor av pengar för att genomföra ett projekt, nämligen att digitalisera dagstidningar. När KB såg den projektbeskrivningen lade de pengarna på scanningsutrustning, löner och mjukvara för att tolka texterna så att de skulle bli läsbara. De hävdar nu att de inte har fått några pengar för att tillgängliggöra materialet (ett gränssnitt kommer 2014, sägs det). Men det ligger i deras tolkning av projektbeskrivningen. Man kan också se det så här: de har fått massor av pengar för att skjutsa sin sambo till jobbet och då köpt en bil för pengarna. När sambon sedan kommer ut till bilen startar inte bilen eftersom de inte köpt någon bensin, trots att det är en förutsättning för att bilen ska fungera. Om KB hade haft fokuset att tidningarna skulle digitaliseras på riktigt, då hade man lagt en del av pengarna på gränssnittet.

Hela processen ska vara med för att det ska kallas för digitalisering. (Klicka för större bild.)

Alternativt hade man kunnat vända sig till någon som redan har tillgängliggjort en massa upphovsrättsligt fritt material på internet under 20 år och fått hjälp med gränssnittet. Men det har inte varit aktuellt. På KB har man nämligen valt att bortse från alla som inte kan ta sig till KB. Internet ses där som ett problem, inte som ett verktyg. (”Och bilen gör sig ju bra i garaget.”)

Inom Wikimedia Sverige har vi arbetat tillsammans med många företrädare för arkiv, bibliotek och museer (vanligen förkortat ABM) eftersom vi har så många gemensamma mål. Vi har givetvis träffat KB, och de är både trevliga och hjälpsamma, men de får aldrig den där ordern uppifrån att göra material tillgängligt. Är det en pengafråga? Är det en upphovsrättsfråga?

Låt oss titta lite på grannarna i väst. I Norge har man ett Nasjonalbibliotek som har gjort en spännande resa. De har kastat om verksamheten. I en presentation under konferensen Digikult (som Wikimedia Sverige var med och anordnade) rapporterade Svein Arne Brygfjeld från deras projekt Bokhylla.no. I korthet går det ut på att Nasjonalbiblioteket gjorde en gigantisk överenskommelse med fackföreningarna för författare, etc, så att de skulle kunna ge ut böckerna på nätet, även för material som fortfarande skyddas av upphovsrätten. Just nu har de 128112 böcker och 100306 tidningar i fulltext (varav en del bara är läsbara inom Norges gränser). Och de har massor av besökare som gillar tjänsten.

Drömmen för många är att KB lyckas sluta samma sorts avtal. Tänk att kunna bläddra i i stort sett samtliga svenska böcker på nätet! Men kommer det att ske?

Mitt tips: håll inte andan. Om det dröjer ända till 2014 innan man börjar köpa bensin till bilen, då kan det dröja tills Povel Ramels verk hamnat i den kulturella allmänningen innan vi får se samma sorts projekt här. Tills dess kommer KB att bli ifrånsprungna av de flesta andra länders nationalbibliotek, för att inte tala om många svenska ABM-institutioner.

Så vad borde KB (och andra ABM-institutioner) göra? Här är ett enkelt recept:

1. Börja med allmänheten. Var finns de någonstans? Vad vill de ha?

2. Finns det något sätt ni kan ge dem det? Om man använder internet slipper man mycket återkommande hantering av samma material.

3. Vad finns det för juridiska möjligheter? Om problemet är upphovsrättslagen, lobba uppåt så att det går att göra någonting. Det här kommer troligen aldrig att bli en valfråga, så därför är det upp till dem som jobbar med området att berätta för lagstiftarna vad som behövs. Tänk då på nummer 1 ovan: allmänheten.

4. Prata med andra som redan gör det ni funderar på att göra. Vad är deras råd? Riksantikvarieämbetet, Livrustkammaren och Regionarkivet är tre förslag att börja med. Vad skriver de? Vad har de för praxis?

5. Titta inte enbart på avtalslicensfrågan som lärdom från Bokhylla.no. De flyttade ganska många av sina personalresurser till att jobba med internet eftersom det är där allmänheten befinner sig idag. Allt annat är att elda för kråkorna.

6. Läs Kulturskatter på nätet. Det är en trevlig skrift från Wikimedia Sverige där vi har samlat alla råd och tankar från våra möten med ABM-sektorn. Den bygger helt och hållet på uppphovsrättslagen. Den finns också i tryckt form. Dessutom: vi har gått igenom den gång på gång, men det kan ändå hända att vi begått något fel. Och om det finns några fel i den, så rättar vi dem gärna! Det är nämligen så man lär sig. Och därför blir det sista rådet att…

7. Testa. Se vad som händer. Det får myndigheter också göra! I alla fall om man är mån om att vara aktuell även i framtiden.

[17 juni: rättar påstående om att KB blivit kritiserade av kvällstidningarna. Den beskrivningen var lite hård. Alla poänger kvarstår dock.]

Filmer från Digikult-konferensen

Wikipedia börjar få ett bra samarbete med arkiv, bibliotek och muséer. Sedan Liam Wyatt och andra startade mer organiserat fokus internationellt på kulturarvet för flera år sedan har Wikimedia Sverige startat samarbeten med Centralmuseerna, och har haft en Wikipedian in Residence, skapat en handbok för ABM-sektorn, och föreläst vid ett otal konferenser. Vi har till och med en person som är anställd för att ta kontakter med ABM-sektorn, vi har en person som är anställd för att underlätta större uppladdningar av bildmaterial – och vi har ett strålande samarbete med Europeana, den stora europeiska kulturarvssamlingen.

Omslaget till Kulturskatter på nätet, version 2. Ladda ner hela broschyren genom att klicka på bilden.

Nu kommer nästa steg i det här. Under april ägde konferensen Digikult rum. Namnet är en sammanslagning av orden ”digitalt” och ”kulturarv”. Tanken var att skapa en praktisk konferens – d.v.s. en konferens där deltagarna skulle kunna ta med sig det föreläsarna talade om och direkt efteråt implementera det i sina egna organisationer. Mindre snack, mer verkstad, helt enkelt. Konferensen anordnades i ett samarbete mellan Wikimedia Sverige, Regionarkivet, Länsstyrelsen i Västra Götaland, Västarvet och Kultur i Väst.

I samband med Digikult kom också den nya versionen av Kulturskatter på nätet, se bild här bredvid. Ladda gärna ner.

Nu har äntligen filmerna därifrån lagts upp. Kultur i Väst filmade och har lagt upp dem på YouTube. Jag har sedan lagt dem i en spellista på YouTube så att det ska vara enkelt att se dem i rätt ordning. Det är sammanlagt 20 filmer som tillsammans tar drygt 8 timmar att titta igenom. De är väl värt att titta igenom allihop, men eftersom jag vet att många inte har 8 timmar över vill jag särskilt lyfta fram följande filmer:

1. Inledningen av landshövdingen Lars Bäckström – både underhållande och positiv. Inte minst var han hänförd över hackathonet

2. Peter Krantz om öppna data – satte tonen för konferensen

3. Karin Nilsson om Livrustkammarens öppna bildarkiv – som var mer pro-Wikipedia än jag hade vågat säga åt henne att vara

4. Kajsa Hartig om sociala medier och kulturarv – som råkade använda en bild som jag nyligen hade gjort om digitalisering utan att veta att det var jag.

Men det finns många andra som pratade intressant. Jag själv var lite för splittrad för att göra en bra föreläsning, och lyckades förolämpa en duktig Wikipedia-användare när jag skulle försöka skämta. (Det har jag bett honom om ursäkt för.)

Slutligen, vi hade nyligen ett slutmöte om Digikult. Vi diskuterade då bland annat om det kommer att bli en uppföljare. Vi vill naturligtvis, men återkommer med besked. Men det har redan kommit mycket positiv feedback och jag vet att det kommer ske saker i kölvattnet av det här. Vad det blir återkommer jag till så småningom.

Wikimedia Sverige svarar SFF: Ni får gärna delta i arbetet

Idag skrev Riksarkivet och Digisam ett svar till Svenska Fotografers Förbunds öppna brev till Riksarkivet och Kulturdepartementet. Eftersom vi nämns i brevet på ett föga smickrande sätt ville vi också svara.

För Wikimedia Sveriges del finns en fråga som överskuggar alla de andra frågorna i det öppna brevet. Det här är några av frågorna. I brevet skriver SFF:

  • hur en talare (kanske en wikipedian) kom med ett befängt och helt felaktigt påstående om att dokumentationsfoton inte har upphovsrätt
  • att landets arkiv, bibliotek och museer påstås tycka att upphovsrätten är ett hinder, trots att det är det man lever på
  • att de kulturbevarande institutionernas oro för upphovsrätten skulle kunna stävjas genom regelbundna samtal med SFF
  • att vi förordar någon slags stöld av upphovsrättsskyddat material

Alla de här frågorna är naturligtvis problematiska. Det första påståendet är troligen misstolkat av företrädaren för SFF. Vad vi har sagt gång på gång är att sådana bilder inte kan betraktas som konstnärliga verk. Den andra frågan är naiv: naturligtvis kan något man lever på vara problematiskt. En trasig kamera skulle ställa till det för den bäste fotografen. Den tredje förhoppningen har SFF, trots nästan 120 år på sig, inte genomfört på ett lyckat sätt. Wikimedia Sverige bildades 2007 och har redan nått vissa framgångar. Den fjärde grejen motsägs helt av fokuset på saker som inte längre är upphovsrättsskyddat eller som ligger under fri licens.

Men… den frågan vi tycker är den största finns inte med där.

Så låt oss räkna upp några rätt upprörande saker:

  • SFF menar att det förekommer ”en intern, ofta felaktig rådgivning bland institutionerna”
  • en förhärskande idé är att avtalslicenser löser allt
  • SFF antyder att Digisam inte förhåller sig till gällande lagstiftning

Ja, det finns fel där. För det första: SFF påstår alltså att deras tolkning av upphovsrätten borde trumfa kulturarvsinstitutionernas tolkning. För det andra löser avtalslicenser bara en liten del av problemet – allmänheten lär aldrig skriva någon sådana avtalslicenser. För det tredje: Om Digisam inte håller sig till gällande lagstiftning kanske SFF borde polisanmäla Digisam?

Men nej, inte heller där finns det stora problemet. Nu har vi snart gått igenom det öppna brevets varenda mening.

Finns problemet i rubriken, som är medvetet hårt formulerat för att väcka intresse? ”SFF kritiserar respektlös inställning till fotografers upphovsrätt”.
Beklagar. Så hård är inte rubriken. Visst, ”respektlös inställning” kan låta hemskt, men om det nu är så att Digisam (i och med samröret med till exempel Wikimedia Sverige) visar bristande respekt, så är det naturligtvis rätt etikett. Fast vi kan i ärlighetens namn inte förstå vad SFF syftar på, och därmed blir det svårt att hålla med. Vi i Wikimedia Sverige propagerar för massvis med metadata (inklusive fotografens namn och länk till upphovsrättsinnehavarens webbplats), vi är trevliga på konferenser och vi diskuterar regelbundet och gärna hur vi ska kunna tillgängliggöra material inom upphovsrättslagens råmärken. Alltså, rubriken inte heller det vi störde oss på.

Ju mer man tittar på det öppna brevet, desto ihåligare verkar det. Det finns egentligen bara en fråga som vi är intresserade av.

SFF påstår att Wikimedia Sveriges skrift ”Kulturskatter på nätet” innehåller felaktigheter.

Frågan är: Vilka?

Vad är det för felaktigheter som vi tydligen sprider, som är så graverande att SFF känner sig nödgade att skriva ett öppet brev till Riksarkivet och Kulturdepartementet om dem? Samma fråga ställer Digisam och Riksarkivet. Vi hoppas att Kulturdepartementet också ställer sig bakom det frågetecknet över den svepande anklagelsen.

Vi har aldrig gjort någon hemlighet av att vi håller på med ”Kulturskatter på nätet”, som en handbok för hela ABM-sektorn. Vi har i själva verket bjudit in alla som velat att delta i arbetet. Ett trettiotal kulturarvsinstitutioner och många upphovsrättsexperter med olika bakgrund har deltagit i arbetet det senaste halvåret, bland dem representanter för några av Sveriges tyngsta organisationer inom området. Allt arbete har bedrivits helt öppet, och alla har haft samma möjligheter att ta fram frågor och besvara dem. Vi har låtit folk läsa olika versioner och kommentera, slipat och strukit, frågat efter såväl goda som dåliga erfarenheter, oklarheter och språkbruk inom sektorn.

Det glömde vi nästan – vi har massor med internationella erfarenheter också.

Så kommer vi att fortsätta att arbeta. För ”Kulturskatter på nätet” är inte färdig. Precis som Wikipedia utvecklas handboken, steg för steg. Om SFF eller någon annan upptäcker felaktigheter, hoppas vi att de tar fram dem i ljuset, så att ”Kulturskatter på nätet” kan bli bättre. Ju färre svepande kommentarer och ju fler ”på sidan 2 saknas det…”, desto bättre blir det, för alla. Med ”alla” menar vi inte bara 2400 fotografer (som nota bene har visst kommersiellt intresse i det), utan även kulturarvsinstitutioner, myndigheter och framför allt allmänheten.

Om SFF vill arbeta för allmänheten, får de gärna delta i arbetet. Bättre sent än aldrig. Men tro inte att vi kommer att ta SFF:s tolkning av upphovsrättslagen som den enda sanna. Det vore förmätet av oss att tro att vår tolkning av upphovsrättslagen vore den enda, och anklaga andra tolkningar för att inte respektera upphovsrätten. Vi önskar bara att SFF kunde vara lika ödmjuka.

PS. Kolla gärna på Digisams överblick över några av de frågor som är viktigast när det gäller digitalisering.

PS2. Västra Götalandsregionen beslutade nyligen om att anta en regionpolicy för ABM-sektorn och upphovsrätt. Nu finns den tillgänglig på nätet. SFF får gärna meddela gärna ifall Västra Götalandsregionens jurister och upphovsrättsexperter också sprider felaktigtheter.

[Uppdatering samma dag: Eftersom .SE bara stod för lokalen för konferensen har vi tagit bort alla punkter som handlar om dem. De har inte med saken att göra.]